| 12 Kapitlet |
1
| Därefter tog Job till orda och sade: |
2
| Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut! |
3
| Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt? |
4
| Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig! |
5
| Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla. |
6
| Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand. |
7
| Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig; |
8
| eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked. |
9
| Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det? |
10
| I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda. |
11
| Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak? |
12
| Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat. |
13
| Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd. |
14
| Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta. |
15
| Han håller vattnen tillbaka -- se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet. |
16
| Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand. |
17
| Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar. |
18
| Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter. |
19
| Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall. |
20
| Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt. |
21
| Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel. |
22
| Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset. |
23
| Han låter folkslag växa till -- och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort. |
24
| Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker. |
25
| De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna. |